Ett framsteg blir ett bakslag

Så kom resultatet för rättskunskapsprovet. Ett G. Jag har inget att skylla på förutom mig själv och mina dåliga vanor. Den här läxan borde jag ta på allvar och bli upprörd (som jag förmodligen hade blivit för ett år sedan). Istället suckar jag och tror att allt löser sig.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag vill bli som jag var för ett par år sedan. Dessa bekymmer med motivation och framför allt koncentration existerade inte då. Jag tyckte att allt var enkelt, bara man kom igång. Att komma igång var något jag lyckades med utomordentligt. Jag gjorde läxor på raster, t.o.m. på lektionerna. Allt flöt på väldigt bra i skolan och på jobbet(n).

Mitt inre var lika oroligt som havet under en storm. Tonårstvångstankar rörde sig i mitt huvud. Jag ville passa in och allt det där. Det var ingen rolig tid, nu när jag ser tillbaka på den. De saker jag lyckades med, - skolan och jobb gjorde mig väldigt stark och resistent mot alla krav jag aldrig uppnådde som tonåring. Jag festade aldrig (eller någon gång ibland). Jag var oskuld. Jag var oerfaren, osocial och omogen på alla vis. Det kan låta som bagateller, men då var det stora grejer som fick mig att ligga vaken på nätterna och tycka väldigt synd om mig själv. Jag klarade av det utan att bryta ner mig själv tack vare mina andra "framgångar". Tack och lov.

På ett sätt har jag blivit otroligt mycket mognare nu. Ödmjukhet och inre lugn - ord som lät överreligiösa för några år sedan är verklighet idag. Rastlösheten och stressen är numera bara ett yttre fenomen som drabbar mig då och då. Innerst inne är jag lugn som en filbunke. Alla hinder flyger jag över som om jag vore tunnare än luft.

Jag ser mig själv från sidan, ovanifrån och från alla möjliga vinklar. Ibland flyger jag ifrån min kropp och ser den fortsätta jobba på autopilot. Ändå är jag mer närvarande och nere på jorden än jag någonsin har varit. Att man inte kan få allt och att ingen är perfekt är självklart för mig. Jag kanske inte utvecklas längre; gör inga revolter eller omvärderingar, men jag blir allt mer intresserad av att studera hur andra utvecklas. Varför beter sig vissa människor på ett visst sätt medan andra beter sig på ett helt annat? Hur kommer det sig att man inte förstår saker förrän man själv har fått erfarenhet av dem?

En positiv människosyn har ersatt en tidigare negativ. Det är inte så att jag tyckte illa om alla förr, men jag såg för få exempel på människor som visar samma starka vilja som jag själv. Jag trodde att folk var lata, att de inte brydde sig om något (särskilt inte om mig) och att de inte ville lära sig nya saker. Idag vet jag bättre. Det finns alla sorters människor, men om man ser potential att växa i alla kan man hjälpa vissa att växa lite snabbare. För växer gör alla förr eller senare i livet. Alla mognar mer eller mindre. Skillnaderna är markanta på hur mogna folk är för sin ålder, som gröna och röda jordgubbar.

Kanske har jag blivit för accepterande och abstrakt i mitt tänkande.
Enligt de kognitiva psykologerna styr tankarna våra känslor. Mina tankar tillåter allt och därför blir mina känslor matta och substanslösa. Jag driver inte mig själv vidare med annat än att hopp om bättring och kaffe.

Typiskt för dagens Julia: att analysera mig själv utan att förändra mitt beteende. Detta inlägg är bara tomma tankar som aldrig når sin målgrupp - min egen handlingskraft.

Ett tyst rop på hjälp...