Frustrationen med att lyckas

"Livet är en repetition inför en föreställning som aldrig äger rum"

Jag vet inte vem som sa det, men den personen måste ha varit väldigt bitter. Det är en hopplös känsla av att lyckas med något, men vid fel tillfälle och på fel plats. Eller så trampades hans framgång ner av dem som aldrig lyckats själva.

När jag var liten var det skamligt att misslyckas; att vara olydig; att inte uppnå de mål andra har satt upp för en. För vems mål hade man annars kämpat för? Ett barn vet inte bättre än så.
Men går det verkligen att lyckas med något som man har blivit tillsagd att göra? Vem är det som bedömer resultatet? Inte jag, i alla fall.

Idag (jag menar i Sverige - den förbannade jantelagens land) är det fult att lyckas, nej - det är fult att visa att man har lyckats. Där har vi de ständiga repetitionerna som aldrig drar publik. Ingen uppskattar det värde som en framgång ger trots att den i de flesta fall har ett betydligt högre värde än det skaparen tar åt sig.

I min värld är det inte rätt att fördöma framgång. Jag räknar inte sådant som man blir tvingad att göra som en riktig framgång. Nej, det ska komma från en själv - inte från ens föräldrar eller chefen.

De har kallat mig kaxig, besserwisser och egoist. De hatade mig för att jag visste mer än de och insåg det. Men vem var det som lyckades i slutändan? De, som trampade ner mig och förkastade min moral eller jag, som struntade i dem och gick min egen väg? Jag erkänner att jag tog åt mig en hel del, för att flera respektabla människor kan inte ha fel. Eller kan de?

"Så fick hon det sagt"