Självinsikt för tre år sedan

Hon tyckte inte att hennes ordval var så starka men nästan alla tog illa vid sig och tyckte att hon var en självgod egoist. När ord blev till vapen hade hon makt, utan att ens inse det. Hon behärskade språket, nej, flera språk och använde dem till sin fördel; till att visa sin överlägsenhet; till att skydda sig mot omgivningen; till att få som hon ville. Det måste vara så, det måste vara något fel på henne för att så många människor kan inte ha fel. Hennes beteende var oförlåtligt, oförglömligt och oacceptabelt. Och hur reagerade hon på den här insikten? Den vanliga Julia skulle svepa den under mattan och glömma allt nästa dag. Nu, nu, nu var tiden inne för en förändring. Nu eller aldrig. I hela sitt liv hade hon varit likadan och det hade bara skapat en massa kaos och förödelse både före henne och för andra människor. Det värsta var att skulden var ingen annan än hennes. Det hade också varit en undanflykt från sanningen, - att hitta en annan syndabock. Nu tittade hon i spegeln och såg ingen annan än sig själv med en dyster min.

Hon höjde volymen.

Leave the body, leave the mind
Every promise every place behind
I just happen to feel so alone, for today for all days to come
I just wanna be, wanna be gone

Hon tänkte på att ge upp och fly från allt, men att ge upp passade inte hennes image. Image, - det var ju den hon skulle ändra och bli av med. Då kan hon ju fly och ta sitt liv så hon slipper helvetet och alla slipper henne. Hon vände sig mot fönstret igen och insåg att solen inte var där och envisades med sitt ljus längre. Julia drog upp persiennerna och tittade ut. Några garage, höga träd och en välklippt fotbollsplan mötte henne. Någon hade byggt de där garagen och gjort sitt bästa, menat väl och hjälpt samhället. Någon hade planterat träden och röjt, någon hade klippt den där fotbollsplanen. Dessa människor hade nog inte gjort det för sin egen skull utan för andra. De hade säkert sina problem och skelett i garderoben, men ändå gjorde de så gott de kunde. Det kunde hon också göra! Tänka på andra och göra allt för dem.

Det är svårt att följa vägen utan att köra i diket liksom att måla ett rakt streck. Hon hade målat upp många streckiga vägar till sitt nya jag. Målet var, och är, att bli en person som är värd att älska. Hon skulle göra allt för att slippa undan ensamheten, som egentligen var det hon uppskattade mest i sitt enformiga liv. Ensamheten gav inga sociala framgångar, men för henne var den ett utrymme som hon själv ägde och kunde göra vad hon ville med. Hur viktigt var det hela egentligen? Att vara alla till lags skulle knappast få henne att må bättre. Men alla andra skulle trivas som fiskar i vattnet. Hon ville bli vatten. Glöm allt annat.

Hur gör man för att bli älskad? Man måste älska alla andra, sluta döma folk, hjälpa alla som behöver hjälp och alltid göra sitt bästa för att vara andra till lags. Konkret innebär allt detta att man ska bli som Gud, förlåta och älska.

Solen var någonting som gjorde människor varma både inuti och utanpå. En slags kärlek från Gud – en värme som alla kan ta del av efter regnet och blåsten. Hon drog upp persiennerna och lät solen stråla igenom det smutsiga fönstret. Då kom hon att tänka på miljön. Någonstans hade hon läst att smutsiga fönster bara släpper in hälften av ljuset. Om hon putsade fönstrena skulle hon kunna hålla sin bordslampa släckt längre om kvällarna och på sätt spara energi. Efter några minuterna hade tankarna gett sig ut i detaljerad och konkret verklighet genom ett störtdyk från ovan. Hon såg inte längre hela vägen, utan bara en krök där träden skymde resten av vägen. Livet är oförutsägbart, tänkte hon. Man kan inte se det ovanifrån hela tiden och samtidigt leva det.

Intressant att gå igenom gamla texter och bilder. Nästan lite skrämmande. Så svår jag var =)