Break even

Vi, ekonomer, talar ibland om break even - den försäljningsvolym där produktionen börjar bli lönsam. Inom all produktion finns det fasta kostnader som inte är kopplade till produktionsvolymen (till en början i alla fall), som exempelvis lokalhyra, försäkringar, lagerkostnader etc. Det spelar ingen roll om företaget tillverkar 10 kapsyler eller en miljon kapsyler så kostar lokalen att hyra. Om tillverkningen övergår tillgångarnas kapacitet måste break even räknas om. Det kanske behövs ett större lager om man ska tillverka en miljard kapsyler och då stiger den fasta kostnaden. Jag har tänkt lite på det där och kommit fram till att det är samma princip med oss, människor när vi arbetar. Vi måste betala för mat, husrum och el oavsett om vi jobbar en timme i månaden eller 200 timmar. Det finns kostnader som vi måste täcka innan vi kan spendera pengar på saker vi vill ha (som inte är essentiella alltså).

Men precis som med ett företag finns det en gräns där break even måste omvärderas. Skillnaden mellan en människa och ett företag är att människan inte kan utöka sin produktion hur mycket som helst. Ett företag kan expandera så länge det är kapabelt att tillfredsställa kundernas behov. Man kan anställa fler arbetare, bygga ut fabriken, skaffa fler återförsäljare etc. En människas förmåga sägs vara gränslös, men förmågan är knuten till vår kropp som har en begränsad kapacitet. Inte undra på att folk blir utbrända när de arbetar för mycket - kroppen klarar inte av det. För en människa kan det vara livshotande att uppnå ett "andra" break even. Man breakar ihop då.

Jag kom att tänka på detta när någon frågade mig vilket arbete jag helst skulle vilja ha. Det ultimata vore ett jobb med låg break even, där man snabbt tjänar ihop sina fasta kostnader. Var break even 2 hamnar är helt individuellt. Visst finns det jobb där man är väldigt stressad hela tiden, men det handlar snarare om hur man hanterar stress och inte hur mycket man har att göra. Jag har bekanta som inte klarar av att jobba eftersom de inte klarar av sitt arbete utan att överanstränga sig. En av de bästa sakerna samhället kan göra för att färre ska sjukskriva sig är att lära folk hantera stress. Som det är idag måste en människa nå sitt andra break even innan hon kan få råd om stresshantering. De flesta skulle säga att samhället ställer för höga krav som vi inte klarar av, men i grunden är vi själva som lägger ribban för högt. Om alla hade koll på sitt andra break even, skulle det medföra att färre går för långt. Några skulle säkerligen lockas att maximera sin inkomst på hälsans bekostnad och hela tiden snudda vid gränsen, men jag tror att det är samma människor som har bäst koll på sin stressnivå.

Jag har jobbat väldigt mycket under mitt korta liv. Ibland har det handlat om halvtidsjobb vid sidan av heltidsstudier. Jag har haft väldigt lätt för mig i skolan och det har inte varit några som helst problem att jobba 20 timmar i veckan. Min gräns är nog väldigt hög eftersom jag klarar av att ha många bollar i luften, men bara för att jag aldrig har känt hur det är att komma över gränsen betyder det inte att den är långt borta. Missförstå mig rätt nu; jag är lat. Jag vill åstadkomma så mycket som möjligt med minsta möjliga ansträngning. Det har jag lyckats med i skolan (fått bra betyg utan att överplugga) och jag kan säkert lyckas med det på jobbet. Jag vill bara veta hur mycket jag har kapacitet att klara av. Klarar jag av att både plugga på Handels och jobba? Det får tiden utvisa. Jag vill gärna förbättra min ekonomiska situation, eftersom CSN knappt kommer räcka, men om jag inte klarar studierna samtidigt kommer jag att förlora min chans att få ett riktigt bra jobb när jag är klar (om jag blir klar). Jag kanske oroar mig i onödan, men jag kan inte låta bli att tänka på det. Jag får lugna mig och prova att läsa första terminen utan att jobba. Det är inte värt att kompromissa och göra halvdåligt ifrån mig mot att jag får ut mer pengar. Om det är någonting som stressar mig så är det underprestation. Under break even.