Äkta vara?

Allt är fejk heter Anders Rydells artikel i tidningen Bon (aprilnumret). Ett exempel på briljant journalistik, som man sällan stöter på i modemagazin. Som rubriken lyder handlar det om piratkopiering av varor, främst lyxvaror. Egentligen är alla kommentarer överflödiga, läs den bara.
Men jag vill spinna vidare på det här med efterfrågan på fejkade lyxprodukter. De gånger jag har varit utomlands har jag fått intrycket av att fejkade varor säljs ute på gatan på en liten filt. Försäljarna är diskreta, de vet att polisen kan komma när som helst och beslagta deras gods. Det flockas människor runt de provisoriska säljstånden. Det beror så klart på var och vad som säljs, men alltid finns det någon som vill fynda en Gucciväska. De ser ju likadana ut som de riktiga och inte ens ett proffs kan se skillnaden. I vissa fall kan en fejkvara vara så välgjord att t o m kvalitén motsvarar den äkta varan. Faktum är att allt går att kopiera in i minsta detalj och kopian är verkligen likvärdig originalet (ja, läs artikeln om du ännu inte har gjort det!).

Vilka människor är det då som köper fem par Diorbrillor, två Rolexklockor och en D&Gväska på torget? Uppenbarligen sådana som inte har råd att betala fullt pris, eller kanske inte vill. Som Rydell påpekar är mervärdet av ett original inte femtio gånger högre än av kopian. Om vi antar att kopiorna verkligen är perfekta och motsvarar samma kvalitet, finns det då något som helst argument för att betala fullt pris? Moraltanten i mig säger, nej, det är inte ok att köpa en fejkad LVväska. Att jag inte har råd/vill köpa en äkta ger mig ingen rätt att begå ett brott. Det finns dock en hake. Det är inte väskorna, glasögonen och klockorna som säljs på torget som man ska oroa sig över, för där vet man att allt är fejk. Men den dagen jag går in på Chanel och vill köpa någonting riskerar jag att köpa en kopia till priset av äkta vara. Det är där vinsterna för illegala verksamheter är som störst. Om designern själv inte kan skilja på äkta och fejk, hur ska då en kund kunna göra det?

Nu kom jag ifrån ämnet på ett sidospår. Vad jag ville säga var att det är inte dem som köper på torget som lurar andra att de är rika. Man ser det på resten av deras kläder - prylen hör inte dit. En uteliggare kör inte en Porsche (om han nu har en bil överhuvudtaget) liksom en städerska inte äger en diamantbelagd Patek Philippe. Visst finns det undantag, men generellt har inte alla råd med lyxprodukter. 93 % av svenskarna säger sig äga en fejkad lyxvara (2005). Antagligen har dessa människor medvetet köpt prylarna på utlandsresor. Tänk då alla människor som har gått in i en butik och trott sig köpa ett original, men kommit hem med en kopia. Siffran börjar nog närma sig 100 %. Oavsett hur hög moral jag än har kan jag aldrig vara säker på att jag handlar rätt i en värld där allting fejkas. Jag har aldrig köpt någon fejkvara medvetet, men det är inte omöjligt att de märkesvaror jag har köpt har varit fejk. "Hon gick hem nöjd med sina nya Tommy Hilfiger-sandaler, men vi vet ju att allt är bluff numera"

Att köpa det man tror är äkta har inte längre något värde, när man vet att man ändå lurar sig själv. Jag försöker inte tvångsmata någon med budskapet att piratkopiering är ok, men i det här sammanhanget har man inte ens ett val oavsett vad man tycker om piratkopiering. Den kan och bör inte berättigas, men går den att undvika?

Ni som läser det här, jag vet att det är några stycken, kommentera gärna. Har ni köpt fejkgrejer? Varför? Ni som inte har det, skulle ni överväga det när ni vet att grejerna i butikerna inte alltid är äkta? Ger en äkta vara (om man nu har turen att lägga vantarna på en) så mycket mervärde, även om kopian är identisk?