Paus eller läs endast i nödsituation

För varje dag som går blir jag allt mer besviken på världen. Jag har alltid försökt att se positivt på min omgivning - på hur folk beter sig och vilka konsekvenser detta kommer få både för dem själva och för mig. Den senaste veckan har varit riktigt hård och turbulent.

Allting började med att jag skulle luncha med min dåvarande pojkvän. Anledningen till att han numera är dåvarande är att han gjorde slut med mig på lunchen. Ingen förklaring, bara ett beslut - hårda ord mot min bara hud. Han har säkert tänkt på det länge, men dolt det väl. Eller så har jag varit så förälskad att jag blivit blind. Till en början blev jag ledsen, sedan förbannad över att han är så korkad och nu är det bara tomt. Idiot, - jag alltså. Hur kunde jag vara så naiv?

Min gode vän Johan sa att jag ska drabbas av tre missöden och han hade så rätt. Med hänsyn till det första så var mitt perspektiv ett annat när de nästkommande två inträffade. Jag tog det lungt, helt enkelt. För vad kan vara värre än att bli dumpad? Tack Fredrik, du gjorde det så mycket lättare för mig. Hursomhelst, here they go. Mitt USB-minne kraschade efter en månads användande och utan backups. Sedan satte jag igång ett tjuvlarm på den ICA jag jobbar på, mycket lägligt efter att de hade lagt till mig i sin pool för att de var så nöjda med mig (och bara någon dag innan hade jag försovit mig!).

Vänta det kommer en till sak att klaga på. Nu kommer jag låta otroligt dryg och bitter, men jag är så trött på att ständigt bli utnyttjad. Alla, och då pratar vi om i genomsnitt två förfrågningar per dag i skolan, vill att jag ska fota dem. Jag tycker att det är jätteroligt att fota och jag gillar när folk uppskattar mina bilder. Allt jag vill ha är lite respekt och tydlig kommunikation. Så vad är problemet? Jo, här är ett par exempel:

En bekant till mig rekommenderade mig till en kille. Killen ringde mig och ville att jag skulle fota honom nu nu nu. Jag sa att jag var upptagen och att sådana saker måste planeras - jag springer inte runt med min kamera på magen 24/7 beredd att fota allt och alla. Hans svar på detta var att jag skulle ringa min bekant (som är i Zürich, och som jag faktiskt inte har numret till) och fråga honom om jag kunde fota den envise killen imorgon. Jag trodde att han skämtade. Efter ett tag fick jag intrycket att jag hade blivit av med honom, men icke. Jag sade att jag ville ha 200 kr för plåtningen, vilket är en ynka summa för det jag kan erbjuda. Då började han undra vilken kamera jag har. Min Canon Rebel XT var inte fin nog för herr Uppblåst. Vad synd!

Häromdagen fotade jag ett *censur* (hemligt projekt). Då fattade jag inte att det var så hemligt att jag inte hade någon rättighet till mina egna foton. Jag lade glatt upp bilderna på Facebook, men fick ta bort dem och be om ursäkt för att jag handlat mot deras policy. Vilken policy? Idag fick jag förslaget att vi skulle avsluta samarbetet. Det var tacken för det jobb jag lagt ner på två fotograferingar och grafisk design. Vi gör det ogjort. Det löste sig till slut med motiveringen "Vi trodde att du tyckte att det var kul". Ett jobb kan vara roligt, men man måste väl få någon form av ersättning? Eller så säger man till i förväg att det inte blir något.

Jag kan inte dra några andra slutsatser från det som har hänt än att folk enbart pratar med mig när de behöver något. Det är väl ok i och för sig, men när de sedan fått vad de vill ha så vänder de ryggen till och jagar nästa offer. Det var såhär på högstadiet, det var så på gymnasiet och det är så nu med. Jag är verkligen inte snål, tvärtom - jag delar med mig av allt jag vet och har. Men bristen på respekt, empati och ödmjukhet gör mig väldigt ledsen. Jag gör allt från hjärtat och behandlar människor som mål i sig och inte medel för något jag vill uppnå. Allt jag vill ha är lite respekt och tydlig kommunikation för att jag är värd det. Är det så svårt att förstå?